Som jag förstod så väntade en tuff utmaning igår men att det skulla bli så jobbigt hade jag inte räknat med, gick upp klockan fem på morgonen efter en natt med lite sömn för att vara vid starten i Motala klockan åtta.
Första tre milen gick kanon, lättcyklat och pigg i benen. Stannade en stund i första depån som ligger i Borghamn precis innan stigningen upp på Omberg börjar. Därefter väntar en tuff stigning upp på Omberg innan det går nerför mot depån i Ödeshög.
Då har man cyklat i drygt fem mil alltså en tredjedel av loppet, därefter följer ungefär fem tuffa mils cykling i ganska kuperad terräng och det var där som jag dels började få kramp i vaderna och dels så gassade solen i stort sett hela tiden och temperaturen låg på ca 30 grader. Det var även där som jag faktiskt började fundera på om jag verkligen skulle klara av att fullfölja loppet. Men efter drygt tio mil så fanns det en depå där man kunde få massage så den kön ställde jag mig i och fick lite välbehövlig massage av vaderna.
Här har jag efter utterligare ett par mil kommit fram till sista depån i Skänninge och då hade jag (bara)2,4 mil kvar att cykla så då var det bara att ta fram pannbenet och fortsätta att trampa för att bryta då fanns inte på kartan.
En mil kvar och sista gelén för lite snabba kolhydrater och en vilja av stål fick mig att fortsätta ända in i mål.
Känslan när man passerar mållinjen och inser att man klarat av det utan att bryta är värt allt slit.
Är så otroligt stolt och nöjd över min insats men idag känns det i kroppen och då framförallt i vänster knä som jag tror är lite överansträngt men min snälla granne Yvonne har varit här och gett mig lite ultraljud så vi får hoppas att det går över fort.
Trots allt är det en härlig känsla att man klarar mer än vad man tror att man någonsin skulle göra.
/Kram Mia
Kommentera